BODY COMBAT – PÅ LIV OCH DÖD ;)

När man går på ett Combat-pass är det en fördel om man har någon person man är lite arg eller lite irriterad på. Man får ur sig all frustration och blir riktigt taggad att boxas och sparkas då. Sedan, när man fått låtsas att man bankat skiten ur den där personen, så har liksom all irritation runnit bort och man kan möta personen lika glatt, positivt och trevligt igen.
Idag, liksom förra veckan, kunde jag inte komma på en enda person som jag var det minsta lilla arg eller irriterad på. Jag var faktiskt BARA glad kom jag fram till. Och det var ju i och för sig en väldigt skön insikt bara det… :)
Nu var det ju tur att det var Matilda som hade Combat-passet. Matilda som är sååå cool, så fokuserad och har kontroll på varenda rörelse. Matilda som kan se både tuff och farlig ut och ändå snäll och glad på samma gång. Jag tror nästan att jag skulle vilja vara Matilda. (Om jag inte kan få vara Carina Berg alltså…) Men hur jag än gör, så ser jag inte så cool ut när jag försöker göra en kick eller nåt… Ser faktiskt mest vinglig och förvirrad ut… Hm…
Men Matilda hjälper en att hitta känslan… ”Blocka! Höger! Kniven! ” och…”Uppercut! Hakan! Magen!” och… ”Vilket slag är det som är hårdast?! Jag hör inte! Tänk er motståndaren framför er!” osv osv…
Då händer det… Jag slår och kickar som om det gällde livet, jag håller fast ”motståndaren”, trycker honom mot golvet och slår och slår… Det är kraft i mina slag! Och jag skriker ”Kaaa!” Och…så möter jag plötsligt min egen blick i spegeln…
Det är inte lilla snälla glada Marie-blicken. Det är inte LillaMy-blicken. Det är inte ens Kjelle-blicken. Det är mördar-blicken…
Jag kan inte låta bli att le, så mycket endorfiner som frigörs att jag blir alldeles lycklig. Och jag är helt övertygad om att det är bra för mig… Vilket verktyg att kunna locka fram sån fokuserad och kontrollerad ilska, sån styrka och ett sånt skrik! Man vet aldrig när man kan behöva det. Aldrig skulle jag kunna slå mig fri från en kille med onda avsikter en mörk natt, så naiv är jag inte att jag tror det, men kanske kan jag gå in i Combat-rollen och frigöra ilska genom ett slag och ett skrik istället för att bli helt paralyserad och handlingsförlamad… Och kanske, kanske räcker det för att göra skillnad…
Och om inte annat så kan jag ju konstatera att ett Combat-pass gör mig riktigt glad och lycklig… Har inte kunnat låta bli att sjunga med i låtarna på radion här ikväll och dansa runt i min lägenhet med mungipor som pekar mot öronen! Body Combat – vilket lyckopiller! :)